Idag har jag träffat min “handläggare” på arbetsförmedlingen. Det började sisådär när jag skulle anmäla mig i receptionen. Det sitter 4-5 människor på rad och tar emot människor och sedan lotsar dem vidare in i byggnaden, beroende på ärende. Sist fick jag ju en rosa lapp och blev ombedd att följa de rosa skyltarna 🙂

Man får börja med att stå i en lång kö, som inte var så lång idag, innan man kommer fram till någon av receptionisterna. En av dem verkade väldigt nonchalant då hon vägrade ge ögonkontakt till nästa person i kön, som var jag, för att liksom visa att det går bra att komma fram nu. Hon tittade bara rakt förbi mig, men jag gick i alla fall fram till henne. Jag hälsade vänligt och ville berätta mitt ärende på engelska, medans hon bryskt svarar “här pratar vi tyska”. Jag svarade att jag inte kan tyska och hon säger att hon inte kan engelska. Det här kan bli svårt tänkte jag samtidigt som hon börjar titta sig omkring för att se om hon kunde hitta någon annan som kunde prata med mig. Jag lyckades i alla fall få fram att jag skulle träffa Frau Pandur kl 10:00. Hon knapprar lite på datorn och ger mig instruktioner på engelska (som inte alls var så dålig) skickar upp mig en våning till rum 1070 (kommer aldrig att glömma det rumsnumret). Väl där får jag träffa Frau Pandur som är en ganska ung och mycket trevlig tjej. Vi pratar i några minuter och fyller i delar av min profil i deras databas men sedan är jag klar, tog ca 20 minuter.

Jag står som “jobbsökande” i deras system och här är det skillnad på “jobbsökande” och “arbetslös”. Skulle jag ha haft status arbetslös så hade det ställts mera krav på mig, men nu behöver jag inte gå tillbaka till dem, inte rapportera att jag sökt jobb etc. Det enda jag måste göra är att meddela dem ifall jag vill att min profil ska finnas kvar i deras databas efter den 6 november, annars raderas den (det är då min ersättning från Sverige upphör). Har jag meddelat att jag vill ha min profil kvar måste jag uppdatera den varannan månad. Utöver det vill de varken se eller höra av mig igen…. Hon trodde säkert att jag skulle hitta jobb, men att det kanske kan ta lite tid. Många arbetsgivare vill helst att man pratar både engelska och tyska och där jag inte riktigt än 🙂

Let the job hunt begin!