Ja, nu har det gått två månader sedan vi lämnade Sverige. Det känns ändå som om tiden går fort och i nästa stund så känns det som om vi har varit här mycket längre.

Oftast tycker jag att vi inte hinner med något och i nästa stund när man tänker till lite så har vi faktiskt inte haft tid att hunna med det som jag vill hinna med, det har ju bara gått 2 månader sedan vi kom hit…..och så har vi dessa söndagar som är en riktig bromskloss!

Vi har snart bott i huset i två månader, men får inte riktigt tag på rätta känslan om hur det står till egentligen; har tiden gått fort, när det känns som om vi har varit här i mer än två månader?! Eller har tiden gått långsamt? Det känns inte som om jag har tråkigt, bara att det tar tid att få ordning på hemmet. Det är inte riktigt “mitt” hem än, men jag tycker ändå att jag börjar trivas.

Jag har funderat lite på vad det är som får en att trivas på en plats. Jag har ju bott i andra länder tidigare, men känner att jag har lite mer krav denna gång då det är barn med i bilden. Det måste funka för barnen, men jag har insett att även de är anpassningsbara. För dem räcker det nog att mamma och pappa finns här och att de hittar någon kompis.

För att jag ska trivas behöver jag ett nätverk av människor omkring mig, kollegor, hemmafruar, grannar etc. Behöver inte umgås eller pratas vid varje dag, bara veta att de finns där om det är något man undrar eller behöver hjälp med. Jag behöver känna min omgivning och vart jag vänder mig för att få ett ärende utfört, kan vara allt från hur sjukvården funkar till var jag återvinner min mjukplast. Här har vi lite att jobba på då vi ännu inte har varit “utsatta” för alla händelser som kan inträffa. Framför allt behöver jag veta att resten av familjen har det bra, jag kan ta lite skit, men det är jobbigt att se när barnen får det. Viktigt är också att kunna “prestera”, på jobb eller (i mitt fall just nu) för familjen i hemmet. Låter som en kvinnofälla, men in mitt fall så vill jag inte jobba just nu medans Leif absolut tycker att jag gott kan gå och hitta mig ett jobb 🙂 . Jag fixar och donar mest hela dagarna och så har jag börjat laga mat också, till allas förtret kanske, för jag är inget vidare på det. Skam den som ger sig och vill de inte äta får de fixa något själva 🙂 . En sista punkt som har visat sig viktig för mig är att komma över rädslan att köra bil. Visst kör jag bil men det faller sig fortfarande inte naturligt, speciellt inte när jag ska köra till platser jag inte kört förut. Jobbar vidare på det…..