Jag har inte berättat så mycket om Zilver och Zelda som vi skaffade i höstas. Två bondkatter, syskon, som vi tog över i september förra året.

För alla som har husdjur så vet ni ju att det förhöjer livskvaliten en hel del om man har husdjur, i alla fall tycker jag det. Vi har ju haft katter den mesta tiden av barnens liv och jag har haft det under min uppväxt också.

Att katter har olika personligheter kan väl alla hålla med om och dessa två likaså, även om de är syskon.

För det första är de väldigt lika, så till en början hade vi svårt att se skillnad på dem, nu är det inga problem längre. De har helt olika “kroppar” den ena Zelda är mer stadig och fast/stark i kroppen, medans Zilver är lite slappare och sladdrigare :). Zeldas päls känns lite kortare och strävare, medans Zilvers är mjuk och känns en aningen längre, men det kanske är mjukheten på pälsen som spelar ett spratt. Zilvers päls är lite ljusare och mer silvrig medans Zelda har mer mörka/svarta inslag.

Zilver är en knäkatt och ligger gärna i knät så fort hon får chansen och Zelda är också en knäkatt men inte lika mycket. Zilver kan dra iväg (tror vi) och vara borta längre stunder, medans Zelda alltid är i närheten och kommer när vi ropar. Zilver kommer om det passar henne och det gör att hon ibland är ute på nätterna medans Zelda alltid är inne på nätterna.

Zelda älskar att bli buren och hoppar ofta upp på min axel själv om jag böjer mig fram lite. Zilver vill också bli buren men inte lika länge. Zelda vill “sitta upp” när man bär henne, medan Zilver inte har något emot att ligga på ryggen. Zelda kallar vi för Brummelina då hon spinner ganska högt medans Zilver spinner lite tystare.

Zelda äter allt som serveras…nästan…medans Zilver är lite mer kräsen med vad hon vill äta.

Båda katterna är väldigt sociala, sover i sängen på nättern, dricker alltid vatten ur kranen, hamnar i slagsmål med grannkatterna och är ena riktiga jägare.

Vet inte hur många små fåglar och möss jag har räddat. Till en början ville de komma och visa upp bytet, men de har lärt sig att jag tar det ifrån dem, så nu drar de iväg med bytet så fort jag närmar mig. Med andra ord blir det svårare och svårare att rädda de små djuren 🙁 .

Ett år har dessa gosiga tjejer hunnit bli och de skänker mys och gos till hela familjen.

Det är nog Rebecca och jag som är gladast att vi har dem och jag tror att Rebeccas hemlängtan har lagt sig lite till nu när vi har katterna.