Jag kan inte klaga på den tyska sjukvården så här långt. Jag har fått snabb och bra hjälp.

Allt började när vi gjorde detta Fit for Sports test den 23 Augusti. Har ni läst tidigare inlägg så vet ni att det inte gick enligt plan för mig på detta test.

Hur som helst efter detta test så fick jag snabbt en ny tid, redan nästa dag, hos en Kardiolog med inriktning på idrott, Dr Bouscheri.

Vid detta andra besök genomförde hon ultraljud på hjärta och halspulsådrorna, allt ser bra ut, inga misstänkta fel upptäcktes. Eftersom hon inte såg något på ultraljudet så behövde vi utreda vidare och nästa steg ansåg de vara en kranskärlsröntgen, då man redan hade sett hur mitt EKG såg ut efter aktivitet…..

Man förklarade för mig att denna behandling genomfördes på tisdagar, men på en annan klinik.

Kommande tisdag den 28 aug var dock denna läkare, Dr Ischinger, på en stor konferens i München, och tisdagen efter skulle han på semester….men Dr Bouscheri skulle undersöka när vi kunde genomföra denna röntgen.

Hon kom tillbaka med en tid onsdagen den 29 augusti. De verkar vara lite flexibla med sina tider i alla fall…

Nu följde några dagar av nervös väntan och ångest över vad det kunde vara. Samtidigt så har jag ju levt med detta så länge så det kunde ju inte vara så allvarligt. Jag började i alla fall bli väldigt lyhörd för hur mitt hjärta slog och jag märkte att jag hade, enligt  mig, väldigt mycket attacker som jag då tidigare bara har ignorerat. Men det har varit så enkelt att ignorera detta eftersom attackerna bara har varit obehagliga och inte smärtsamma.

Ondagen infinner sig och jag ger mig av till Internischtiches Klinikum i München. När jag sitter där och väntar på att bli inskriven så är det jag och två herrar i 80-årsålders som sitter där…..det är något som är fel i den bilden. Jag är alldeles för ung för att sitta här av troligtvis samma orsak som dessa herrar 🙁 Jag verkar inte vara den enda som tycker det. Alla som passerar förbi är jättetrevliga och hälsar god morgon, städerskor, sköterskor och läkare. Det komiska är att först tittar de på mig och hälsar och sedan går blicken till min väska som avslöjar att jag troligtvis är patient som ska läggas in över natten…..de flesta patienter är inte i närheten av min unga ålder.

Jag får komma in på avdelningen där man gör kranskärlsröntgen och blir ombedd at fylla i lite papper, varav ett som ska lista den medicin man äter. Jag lämnar givetvis denna blank då jag inte äter någon medicin, sköterskan tittar på mig och frågar; Inga mediciner?? Misstänker att det inte är så vanligt att man lämar en tom medicinlista 🙂

Proceduren börjar med kanyl i armen, på med sjukhuskläder, i med lite lugnande, in i “operationssalen”, på med EKG, lite småsnack med sköterskorna och sedan väntan på att Dr Ischinger ska dyka upp.

I salen finns en gigantisk tvskärm som visar diverse saker som EKG och en massa annat jag inte förstår. En del av skärmen är en rörlig röntgenbild som kommer att visa kateterns väg från handleden upp till hjärtat. Jag hade studerat hur en sådan här röntgen går till, så jag visste hur det skulle se ut och vad som skulle hända, men det var riktigt fascinerande och gjorde inte alls ont. Jag tror jag fick lokal bedövning vid handleden där den gick in, men annars känner man inget av katetern. Hjärtat däremot fick en “flimmerattack” och slog nästan i taket i detta viloläge, så han fick stanna upp arbetet lite för att hjärtat skulle lugna ner sig. Allt gick fort och enkelt och Dr Ischinger hittade orsaken till problemet…

Eftersom ingen behandling gjordes så trodde jag att jag skulle få åka hem samma dag…men de ville ändå hålla mig kvar för observation. Eftersom jag var kvar så satte de på ett 24-timmars EKG för att under en längre tid kunna monitorera mitt hjärtas beteende. Detta EKG har jag inte fått svar på än, men det kanske jag får vid nästa besök hos Dr Bouscheri.

När jag blev utskriven dagen efter, den 30 aug, så fick jag ett brev av ansvarig läkare på avdelningen som jag skulle lämna över till min “hemklinik” Kardiolgie in Zentrum (KIZ). Jag blev också tillsagd att boka in en ny tid hos Dr Bouscheri för att diskutera medicinering och blev rekommenderad att helt enkelt åka förbi KIZ och lämna över brevet samma dag, kanske hade de tid direkt…?

Sagt och gjort, jag åkte dit lämnade över mina papper och fick tid inom 1 timme hos Dr Friedrichsen. Dr Friedrichsen var en av de kardiologer som också var inne och tittade på mitt EKG när jag gjorde testet, så vi hade träffat varandra tidigare.

Recept på medicin och några dagars sjukskrivning och hem för att tänka över situation jag hamnat i….

Allt detta hände inom loppet av 8 dagar! Nu blev jag taggad som en akutpatient så kanske var det därför jag fick Kranskärlssröntgen genomförd så fort, men fortfarande tycker jag att det var snabbare än väntat. Jag är tacksam att jag bara hade några dagar av funderingar och orolig väntan. Vet inte hur det hade varit om jag fått vänta längre på vidare undersökningar och behandlingar. Jag har aldrig kännt mig så sjuk och gammal som jag gjorde under dessa dagar…och dessutom var det andra gången i hela mitt liv som jag blivit sjukskriven av en läkare.

Den stora skillnaden här jämfört med sjukvården hemma är att jag som patient får ansvara för mycket själv. Jag har mina journaler och papper som jag måste ta med mig till läkare. Jag bokar tider och ser till att jag får komma på uppföljning osv. Det funkar ju för mig, men om man inte är lika driven och ser till att det händer så kanske man faller mellan stolarna?!

Det finns inga gemensamma databaser på patientinformation så därför måste jag själv ta med journaler, remisser osv till mina olika besök. Jag måste dessutom ha mitt Försäkringskort med mig varje gång så att de kan registrera besöket. Jag har dock inte betalat en krona för ett läkarbesök och medicin på recept är antingen gratis eller kostar bara en liten summa.

Det finns för och nackdelar med allt, men hittills har det funkat bra för mig..