Jag blir stolt över mina barn när de är så duktiga som de är. De är flitiga och håller modet uppe. Det är långa dagar som de gör och de hanterar resandet till och från skolan på ett utmärkt sätt.

Igår var jag snäll och hämtade dem på skolan för att de skulle slippa vänta på bussen i 45 minuter som sedan följs av restid på ca 35- 55 minuter beroende på S-bahne avgångar de hinner mer. Det visar sig att de hellre väntar och umgås med kompisar än kommer hem så fort som möjligt. Överenskommelsen blev att de på tisdagar ska ta bussen och S-bahn trots att de får vänta 45 minuter. Av någon anledning tycker de att det är tråkigt att åka bil och fastna i trafiken, för det är en hel del trafik och det är självklar frustrerande för oss alla, men det är en del av livet här om man vill åka bil till och från skolan….men det vill de inte.

Båda barnen klarar av att åka själva till och från skolan, till och med Becca åker själv från skolan och hem. Det fick jag erfara härom dagen då hon  skippade After School Activities utan att tala om det för mig. Jag hörde inget från barnen om att de skulle komma hem tidigare så jag gick och handlade. När jag kom hem stod en upprörd Rebecca utanför dörren och kom inte in!! Då var jag inte mycket värd kan jag lova. Hon hade som tur var inte väntat så länge, ca 15 minuter, och hon hade försökt ringa men inga samtal kom fram. Jag frågade henne om det inte var lite nervöst att åka själv utan Amanda, men hon sa bara “äh” och viftade lite med handen.

De gör mig stolt mina små älsklingar