Det kändes så i hjärtat när vi satt i Taxin på väg till Arlanda tidigt den där Augustimorgonen för 3 månader sedan. Rebecca var den som inte ville flytta från Kumla, släkt, vänner och våra kära grannar. Hon var så ledsen och grät i Taxin och hon sa ordagrant “Ni har förstört mitt liv!!”. Tankarna gick kring om vi gör rätt som rycker upp barnen från Kumla för att göra detta okända, annorlunda men ändå spännande förändring i livet.

Det tog nästan exakt 3 månader innan Rebecca kom underfund med att vi faktiskt inte har förstört hennes liv. Vid frukosten idag, nu på morgonen, då vi började prata om vad vi ska hitta på över julen så sa hon:

“Om vi flyttar hem till Sverige igen…..(Leffe och jag tittade på varandra och undrar vad hon ska säga härnäst..) …….vad tråkigt vi kommer att ha då! Vi kanske kan stanna här några år till.”

Vi skrattade och kännde oss lättade. Vi har förstått att denna känsla skulle infinna sig förr eller senare hos oss alla, men Rebecca har varit den som har fått jobba mest med det.